JOiZE

Årsmöten

Publicerad den 7 mars, 20197 mars, 2019 av JOiZE

Det har varit full rulle den senaste tiden med bland annat årsmöten!

Jag valdes in både i Nacka BK som suppleant samt som ordinarie ledamot i SWTK Region öst, för ytterligare ett år.

Sen har jag även varit på SWTK (huvudklubbens årsmöte) där tilldelades rasklubbens förtjänsttecken. Mycket roligt!

Inför huvudklubbens årsmöte försökte jag sätta mig in i alla motioner som inkommit och det fick mig att fundera en hel del kring tävlingar.

Jag har ju tidigare skrivit om varför jag tävlar med Izzie och jag har alltid tänkt att vi tävlar mot oss själva och inte mot andra på tävling. Jag vill se om det vi tränar på håller i skarpt läge på tävling eller om vi behöver träna mer. Det är knappt att jag ens tänker på att det finns andra deltagare på samma tävling som oss.

Sen finns det ju tävlingar i t.ex min rasklubb för Årets Rallylydnadshund och Årets Allround osv där man skickar in sina tävlingsresultat under året och tävlar mot andra medlemmar. För mig är allt sånt här en helt ny värld och jag vet inte om jag ens tycker att det är så speciellt givande.

Jag är en tävlingsmänniska ut i fingertopparna men just när det kommer till hundtävlingar så är jag verkligen inte det. Jag tror att det är för att jag dels inte vill lägga den pressen på att någon annan ska leverera, och hundtävlingar är ju ett samarbete och inte en enmansshow. Jag kan fortfarande till viss del ha den pressen på mig själv att jag ska leverera på topp, men jag är oerhört generös och har enormt överseende för när det blir tokigt för Izzie. Av den anledningen väljer jag att fokusera på det som går bra på tävling och de detaljer vi behöver bli bättre på och är väldigt kontruktiv i min feedback till mig själv.

Att då börja tävla och jaga poäng mot andra ekipage blir lite konstigt i min värld. Vi har inte alls samma styrkor och svagheter och har inte samma förutsättningar alls. Hur ska vi då tävla mot varandra? Dessutom när Fortsättningsklass och Mästarklass ingår i samma tävling. I min värld så ser inte heller poängfördelningen ut så som är logiskt för mig.

En hund i Nybörjarklass kan göra en start och få 100 poäng och hur mycket är då en perfekt runda värd i förhållande till en runda i Mästarklass? Självklart köper jag att en nybörjarklasshund med 5 st 100 poäng inte ska kunna slå en hund i Mästarklass med 5 st 100poäng MEN jag tycker inte heller att en 100 poäng runda är värd tre poäng mindre än en runda i Mästarklass på 50-59 poäng. Visserligen är Mästarklass svårare än Nybörjarklassen men jag tänker att ju mer man grundar i Nybörjarklassen desto mer har man sedan med sig i de andra klasserna. Det som skiljer Nybörjarklass mot Fortsättning är ju att kopplet plockas bort men momenten är ju inte särkskillt mycket svårare. Sedan kommer ju skillnaden att det är högerhandling men fortfarande är inte momenten mycket svårare. Sen samma sak igen, desto bättre man har grundat i Avancerat i högerhandlingen desto mer har man gratis i Mästarklass, momenten blir ju egentligen inte jättemycket svårare förutom att det tillkommer lite apportering och sändande till kona osv.

Jag vet inte om jag köper argumenten i att Mästarklassen är så mycket svårare än Nybörjarklassen så att en runda på 50-59 poäng skulle vara mer värt än 100 poäng i Nybörjarklassen.

Därav funderar jag också kring var motivationen skulle vara för någon i Nybörjarklass att skicka in sina poäng till en tävling (som ska vara för alla medlemmar) om man på förhand vet att oavsett hur bra man är i sin klass så kommer man aldrig kunna ligga över en hund i Mästarklassen, oavsett hur låga poäng den får på tävling. För mig känns det jättekonstigt! Vad är då drivkraften i att skicka in sina poäng?

Men jag vet att jag inte alltid tänker som alla andra och någon annan får gärna överbevisa mig i att jag tänker fel 🙂

Apportering, Okategoriserade, Personsök, Rallylydnad, Träning, Vardag

Att bära och apportera…

Publicerad den 16 februari, 201916 februari, 2019 av JOiZE

är helt olika saker för Izzie!

Att bära saker är helt naturligt för Izzie och hon älskar det. När vi kliver ut ur bilen så är hon överengagerad att få bära något och ibland hoppar hon in i bagageluckan och plockar ett eget föremål om inte vi är tillräckligt snabba att ge henne något att bära.

Izzie kan bära en mängd olika föremål och det spelar ingen roll vilket material föremålet är gjort av. Det började med att hon fick bära hem skatterna som vi köpte från djuraffären. Hon gick då raka vägen hem, oerhört stolt att få bära hem sin skatt.

Att göra sina behov funkar också när man bär något i munnen men målet är alltid att bära hem föremålet, ingenting existerar runt omkring när hon har något i munnen. Jag började använda detta som en strategi vid hundmöten som hade potential att bli jobbiga. Jag hade alltid en liten godisbörs i fickan på den tiden som var värd mycket i Izzies ögon. Så fort att jag insåg att ett hundmöte blev för trångt så stoppade jag in den lilla börsen i Izzies mun. Då kunde Izzie helt lugnt passera i mötet och undvek den andra hunden, trots att den gjorde utfall som en zombie-hund.

Att apportera är en helt annan sak för Izzie. Hon har ALDRIG velat ”städa” ”hämta” ”ta” eller göra andra trick som har att göra med att man tar/plockar upp ett föremål i munnen och placerar det/lämnar det.

Jag har i alla år försökt få henne att självmant plocka upp ett föremål som jag till exempel pekar på och få henne att släppa det inuti t.ex en låda, eller alternativt att hämta ett förmål och ge det till mig samt att ge henne ett föremål att hålla i munnen. Hon totalvägrar! Det är som att detta blir en oerhört laddad situation för henne. Om jag har ett intresse för föremålet då tar hon ingen strid kring det och låter mig få det. Hon vill inte ens ta det i munnen.

Jag kan inte förstå hur det kan bli en sån skillnad för henne i dessa två situationerna för hon älskar ju att bära föremål men inte när fokuset blir på själva föremålet.

Vi har de senaste året förberett oss för Mästarklass i Rallyn där momentet bärande av föremål kommer. Jag trodde aldrig att vi skulle kunna få till detta då jag har försökt i så många år med olika metoder och sätt. Men vi har nu genom vår PT hittat ett sätt att lära in detta och forma beteendet utan att Izzie tycker att det blir en jobbig situation. Vi har mer eller mindre lagt fokuset på att hon ska trycka nosen i min hand på ”Ge” och sedan arbetat oss baklänges för att forma hela kedjan av beteenden och arbetat med minnesbilder. Träningen har varit lugn och inte exhalterande för Izzie.

För vår del är det bara att glömma att träna in det genom lek, omvänt lockande, stadgeträning där jag rycker lite i föremålet utan att hon släpper osv. Det blir alldeles för laddat för Izzie och tillslut vill hon inte ens ta föremålet i munnen. Det är som att hon stänger av och slutar tycka att träningen blir rolig.

I somras (2018) så var vi i Hudiksvall på sökläger och mitt mål har varit att kunna träna in att hon ska kunna markera figuranten med en Norsk sökrulle. Då började vi att träna lite med en lös sökrulle som Izzie skulle ta från figuranten och komma till mig med på stigen. Jag var helt självsäker på att hon skulle ta sökrullen eftersom vi har tränat så mycket med den för bärande av föremål och den är så högt värderad för henne numera. Vi har dessutom gjort lite träning vid sidan av där hon springer till Christopher som har rullen och sedan kommer och lämnar den till mig. Men det tog tvärstopp när vi försökte göra detta i skogen med en figurant. Hon totalt vägrade att ta något i munnen från figuranten och det fanns inte på världskartan att hon skulle självmant ta den från figuranten. Jag blev lite rädd att vi hade förstört hela sökträningen genom att lägga till ett nytt moment då hon tydligt visade att hon inte tyckte att detta var roligt. Vi har lagt målet med Norsk sökrulle på hyllan ett tag och vi kanske aldrig får till det!

Ibland gäller det att välja sina strider och Norsk sökrulle är inte alls lika viktigt att få till som bärande av föremål i Mästarklass i Rallyn. Och jag är så oerhört nöjd över att vi faktiskt har hittat en strategi efter alla dessa år för att kunna utföra momentet som funkar för oss och som samtidigt känns bra i magen för mig. Det absolut viktigaste är ju att Izzie tycker att träningen vi gör är rolig och vill hon inte så är det upp till mig att hitta ett annat sätt att nå samma resultat på.

Jag älskar att hon alltid utmanar mig till att bli bättre och att hitta nya vägar.

Tävling

Vad är tävling för mig?

Publicerad den 11 februari, 201911 februari, 2019 av JOiZE

Tävla med sin hund har i många år varit någonting som andra gjorde.

Det fanns inte på världskartan att det var något för mig av två anledningar:

1. Jag hade inte en hund som skulle klara av tävlingsmiljön samt hon saknade arbetsförväntan och uthållighet i att kunna arbeta utan att direkt bli förstärkt av godis.

2. Jag är en tävlingsmänniska! Och ville inte utsätta Izzie för min besvikelse och negativa känslor om vi skulle misslyckas.

Medan mitt flöde i sociala medier fylldes av rosetter och priser av andras bedrifter så tränade jag och Izzie på saker i vardagen. Jag hade ett lägsta krav på vissa saker i vardagen som behövde fungera så som att man gör inte utfall mot män, barn, cyklister och folk som rör sig lite konstigt. Vi skulle också kunna gå med ett slakt koppel i miljöer där vi inte varit tidigare.

Mycket i vår vardag byggdes på rutiner och ritualer så att Izzie skulle känna sig trygg i vad som skulle komma härnäst. Vi hade strategier för hur vi skulle hantera vissa jobbigare situationer så att Izzie visste vad som förväntades av henne och kunde känna sig trygg i det.

Min dröm hade alltid varit att göra agility för det såg så fruktansvärt roligt ut. Så tillslut samlade jag mod till mig att gå en Agilitykurs i slutet av 2016 för Tobias Sjöberg. Jag hade en sån extrem fobi för att träna med Izzie ibland lösa hundar men motivationen att göra agility var större och det gick förvånandsvärt bra!

Genom agilityn så förstod Izzie konceptet av att bli belönad i slutet av en ansträngning. Och agility blev självbelönande för henne i själva arbetet. Och med agilityn så upptäckte jag att även Rallyn började bli bättre och Izzie var villig att kämpa lite mer även där och gav inte upp lika fort.

Det ena ledde till det andra och 2017 kom vi igång och tävlade! Vi tävlade dessutom massor och jag upptäckte att Izzie är en riktig tävlingshund. Hon är aldrig så taggad och fokuserad som när vi tävlar.

Så nu för tiden så är mina anledningar till att tävla:

1. Jag har en tävlingshund som presterar sitt absolut bästa på tävling!

2. Jag har fått lära mig att sluta vara en tävlingsmänniska! Det viktigaste är inte att stå på prispallen eller vilka poäng vi har fått, utan för mig är alltid målet att nå mina delmål på tävling. Jag fokuserar otroligt mycket på känslan och har små delmål för dagen som jag vill uppnå.

För mig är också tävling viktigt för att stämma av vart vi ligger i träningen. Funkar det vi har jobbat på i skarpt läge? Jag vill få inspiration till vad vi behöver jobba vidare på!

Sen att vi någongång står på prispallen och får priser och rosetter är en väldans bonus men absolut inte något som är en självklarhet eller något slags mål för mig.

Agility, Föreläsningar, Freestyle, Instruktör, Izzie, Nose Work, Rallylydnad, Vardag, Viltspår

Vilka är då vi?

Publicerad den 10 februari, 201911 februari, 2019 av JOiZE

Jag har så länge jag kan minnas önskat mig en egen hund! Jag kom i kontakt med rasen Irish Softcoated Wheaten Terrier år 2002 då jag bodde hos en familj i West Palm Beach, FL. Efter det året så bestämde jag mig för att om jag någon gång skaffar mig en egen hund så skulle det bli en wheaten.

Lyckan var total den 2 maj 2011 när jag äntligen fick hem min Izzie som då var ett år. Jag hade där och då inte en blekaste aning om vilka livsavgörande förändringar hon skulle tillföra i mitt liv. Jag och Izzie hade en tuff start och vår väg till att ha den relationen vi har idag har varit bitvis ganska tuff.

Men jag är evigt tacksam för att just Izzie kom in i mitt liv då hon har gett mig så otroligt mycket. Jag skulle inte vara den jag är idag utan henne och mitt hundintresse hade förmodligen inte vuxit så här stort.

Jag och Izzie har genom åren gått flertal kurser i bland annat:

Utställning
Viltspår
Sök
Freestyle
Rallylydnad
Agility
Nosework

Mina meriter:

Hundinstruktör 2013 – Hundens Hus
Problemhundskonsult 2014 – Hundens Hus
Noseworkinstruktör 2017 – Hundens Hus
Certifierad SNWK Instruktör – 2017-10-27
Auktoriserad SNWK Doftprovdomare – 2017-10-27
Diplomerad Balansbollsinstruktör, Svenska Fysioterapiskolan i Åre – 2018-04-28
Intyg Balansbollsinstruktör, Svenska Fysioterapiskolan i Åre Steg 2 – 2018-04-29

Föreläsningar: